Så osvenskt.
Idag när jag skulle hoppa på bussen(Alla mina berättelser börjar så. Åker ohälsosamt mycket kollektivt.) frågade busschauffören på melodisk invandrarsvenska om det var kallt ute. Jag gör det stora misstaget att svara med ett på tok för långt svar. Jag svarar något i stil med; "Nja, inte så farligt. Eller lite kanske. Har varit kallare."
Tre korta meningar. Och hans blick svävar ut i det blå medan jag står kvar och pratar i fem minuter om hur vida det typ är lite kallt ute, liksom. (Detta är alltså sett ur hans perspektiv.)
Han ville ha ett "Ja, fy fan." och sedan skulle det vara bra. Och där kommer jag och pajar den goda morgonstämningen. Där fick man sitta och skämmas.
Tre korta meningar. Och hans blick svävar ut i det blå medan jag står kvar och pratar i fem minuter om hur vida det typ är lite kallt ute, liksom. (Detta är alltså sett ur hans perspektiv.)
Han ville ha ett "Ja, fy fan." och sedan skulle det vara bra. Och där kommer jag och pajar den goda morgonstämningen. Där fick man sitta och skämmas.
Kommentarer
Trackback
