Oh DJ, ease my mind.

just som jag postat det förra inlägget fick jag en plötslig Lina saknad. den slår till när man minst anar det och då är det kört. allting med allt upphör att betyda någonting, ingenting känns bra, ingenting känns okej, inte förrän Lina står framför mig och skrattar. inte förrän hon drar till med ett gällt skrik och viker sig, för att jag eller hon antagligen har gjort något extra pinsamt. helst i samband med Jens eller fylla. sanningen är att jag aldrig har upplevt saknad fram tills nu. att sakna någon några mil bort känns så världsligt emellanåt när man saknar någon som inte andas längre. ett liv som har upphört. den där någon som slets ifrån oss, som har lämnat det största hålet. 
ena sekunden här, andra inte alls. det skär som knivar ibland, ibland är det bara som en liten stöt i magen.